Från Vilnius i Litauen tar det bara fyra timmar att åka buss till Minsk i Vitryssland – en perfekt sträcka för en weekendresa. Med turistvisum i våra pass korsar jag och en god vän som också gillar att tillbringa veckoslut i olika europeiska storstäder gränsen mellan EU och det som brukar kallas ”Europas sista diktatur”. Vitryssland är ett av världens minst fria länder och det rapporteras om systematiska brott mot de mänskliga fri- och rättigheterna i landet. Bussen är nästan fullsatt men vi verkar vara ganska ensamma om att vara turister, åtminstone i ordets vanliga mening.
Vitryssland har inte direkt positionerat sig som regionens mest välkomnande turistmål, även om man under senare år bland annat satsat stort på en skidresort med bra snowboardbackar i ett annars platt landskap. På den officiella turistbyråns hemsida www.belarustourist.minsk.by talas om den vitryska naturens skönhet och Minsk beskrivs som “i hjärtat av Europa”. En slogan som känns igen från nästan samtliga centraleuropeiska länders turistbyråer men som känns lite motsägelsefull. Visst ligger Minsk nära Europas geografiska mittpunkt, men relationerna mellan president Alexander Lukasjenkos regim i Vitryssland och resten av Europa är allt annat än hjärtliga. Den gamla uppdelningen i öst och väst lever kvar vad det gäller synen på Vit­ryssland, något som känns när vi korsar gränsen. ”Have you ever been to the Soviet Union before?” frågar mannen bakom oss i bussen, nickar menande mot Leninstatyn på torget i småstaden där bussen gör sitt första stopp och himlar med ögonen åt gränspolisens stränga blick när han misstänksamt synar våra pass.
För bara några år sedan var det helt visumfritt mellan de gamla sovjetrepublikerna Vitryssland och Litauen, men när Litauen blev EU-medlem 2004 skärptes reglerna från båda håll. Lite jobbigt för oss weekendresenärer men förmodligen jobbigare för dem som inte vill vara i Vitryssland. Den vitryska turismen till Litauen är inte obetydlig. Vitryska bilar – inte sällan stora och glansiga cityjeepar – trängs utanför de stora varuhusen i Vilnius och fylls med varor som inte finns i Vitryssland. På Vilnius marknader står andra vitryssar och utövar den mindre officiella gränshandeln som inte omfattas av EU:s sanktioner. Många är de som besöker släkt och vänner som hamnat på andra sidan gränsen efter Sovjet­unionens fall. Å ena sidan kan vi inte veta om de på bussen åt andra hållet smugglar saker eller kanske blir utsatta för den ganska omfattande trafficking av kvinnor och barn som sker över just den här gränsen. Å andra sidan vet vi heller inte om några på bussen korsar gränsen av politiska skäl eller för att få lite mer frihet helt enkelt. Kanske några kommer att bli stoppade vid gränsen, rentav hamna i fängelse för att de försöker lämna landet.
Bussen glider förbi enorma fält, kolchoser, djupa skogar, småstäder och oändliga hyreshus­områden. Känslan av storstad infinner sig snabbt när Minsks förorter börjar torna upp sig. Minsk sägs vara Europas mest tätbefolkade stad, bostadsbristen är ständigt akut trots att det byggs överallt. Lokalbrist är också ett välanvänt argument för staten att stoppa olika organisationers verksamhet. Vitryssland är nog det enda land där de sovjetiska skrytbyggena är både välbevarade och nyrestaurerade. Vi bor hos Hanna, en svensk tjej som jobbar där tillfälligt, i ett enormt höghus med utsikt över andra sådana jätte­hus, för tillfäll­et vackert dekorerade med nyfallen snö.

De spikraka avenyerna i centrala Minsk gör det lätt att hitta. I en bokhandel på huvudgatan Nezavisimosti kan man köpa posters med Luka­sjenko men vi letar reda på en guidebok, illustre­rad med bilder som är sådär supertråkiga som vykort var på 70-talet. Där föreslås sight­seeing av olika monument över sovjetiska hjältar. På flera av monumenten läggs färska blomsterkransar varje dag. Boken leder oss också till en nyrestau­rerad ortodox kyrka där gummor pussar Jesus fötter och unga pojkar i militärkläder står och ser ut att tänka på något sorgligt. Boken berättar tydligt att Vit­ryssland inte är Sovjetunionen för här får man faktiskt vara religiös. Man får till och med ha andra religioner än den rysk-ortodoxa. I alla fall nästan. Små religiösa samfund framstår lätt som miss­tänkta organisationer utom statens kontroll och då kan det förstås bli svårt.
Om man får tro stadsbilden finns det inga hemlösa, fattiga eller utslagna människor i Minsk. Det finns massor av parkbänkar och platser som skriker ut: OFFENTLIG PLATS! men där sitter ingen. Och hur offentliga är de? Några ungdomar försökte 2006 att göra några helt opolitiska så kall­ade flashmobs i Minsk, bland annat en där man samlades och demonstrativt åt glass. Den avbröts hastigt av polis, bara ett tecken på hur reaktionen skulle bli om man skulle försöka mer än att äta glass. Om detta påminner också den enda graffiti jag hittar på Minsks gator: en liten liten screensprayad bild föreställande Zmiter Dasjkevitj från ungdoms­organisationen Malady Front. Han dömdes den 1 november 2006 till 18 månaders fängelse för att ha drivit en icke-regi­strerad organisation – ett brott mot en nyinstiftad lag uppenbart riktad mot oppositionen.

Vi frågar alla vi träffar hur de kan ha så bra koll på omvärlden när alla media och till och med Internet censureras? Hur törs de vara med i organisa­tioner som blir förbjudna och vars grundare kast­as i fängelse? Hur lyckas de vara småföretagare i en planekonomi? Hur känns det när ens universitet stängs och man måste pendla till universitets exilverksamhet i Vilnius? Vi får få konkreta svar. Allt verkar väldigt kompli­cerat men folk gör det ändå för att de vill leva på 2000-talet och inte i Sovjet­unionen. De pratar om resor och roliga saker man kan göra. Tyvärr stänger barerna innan tolv. Vi går till en natt­klubb i ett nöjespalats, det påminner om ett svenskt småstadsdisco med hög stämning. Det pratas om att alla bra klubbar alltid stängs, förlorar utskänkningstillståndet eller lokalen, t.ex. om för många homosexuella går dit. På hemvägen tar vi en taxitur förbi det nyinvigda nationalbiblioteket, ett spektakulärt diamantformat bygge som ska symbol­isera “the enormous value of knowledge that man has stored in books”. Dess fönster lyses upp i regn­bågens alla färger enligt ett datorstyrt program i diskotakt.

I Minsk hänger överallt reklamskyltar med texten “Vackra Vitryssland!”, dekorerade med halmstrån och folkloremönster. Medan omvärlden knappt känner till Vitryssland som annat än en märklig rest av Sovjetunionen är bilden som sprids inom landets gränser att vi befinner oss i världens bästa land. En litauisk bekant brukar slå över till vitrysk TV om han är på dåligt humör för att bli lite uppiggad; där är ju alltid nyheterna goda. Ekonomin går uppåt, det finns fler varor i affärerna varje dag. Detta jämförs ibland med det elände som råder i länderna runtomkring. Litauen till exempel, har det hänt något positivt där kanske de senaste 16 åren? Om en vitryss skulle tröttna på dessa nyheter är det dock inte lika lätt att få in en utländsk kanal. Kanske särskilt en litauisk eller polsk kanal.

Konstigt nog känns gränsen mellan EU och Vitryssland inte alls lika tydlig när vi åker tillbaka till Vilnius. På tåget är stämningen god, cigaretter smugglas alldeles öppet, vi dricker te, lyss­nar på vitryska schlagers och gräns­vakterna småflirtar när de kontrollerar våra pass. Kanske beror känslan på att vi fått så klart för oss att det inte är någon tidsmaskin tillbaka till Sovjet­unionen att åka till Minsk. Vitryssland är idag, här och nu och alldeles bredvid oss. Att bara ignorera landet tills någonting händer där som förändrar allt vore ett enormt slöseri med tid och med Europa.

//Sofia Rantatalo

Jag hade precis anlänt till Sarajevos flygplats, för att ta mig norrut till Bijeljina. Från taxin njöt jag av de höga bergen och djupa dalarna, vilka alla badade i tjock grönska. Det såg nästan ut som en djungel – om jag inte vetat att jag befann mig i Europa hade jag trott jag var i Afrika eller Latinamerika. Värre var det med husen. De var ofta förstörda efter kriget, eller bara halvt återställda. Allt från hushållsmaskiner till använda under­kläder låg längs vägkanten. Märkligt nog kändes det nästan exotiskt.

Efter över en timmes resa med oändligt många djupa dalar och höga gröna berg, frågade en kvinna bakom mig i bilen var jag kom ifrån – på perfekt svenska! Jag blev stum av förvåning. Hon berättade att hon bott en tid i Norrköping, men att hon för ett par år sedan tvingats återvända till Bosnien. Vilket sammanträffande, tänk­te jag. Men var det verkligen det? Kvinnan var en av många på Balkan som tidvis levt utomlands i flykt undan kriget.
Sverige var ett av de länder som under Balkan­kriget tog emot många flyktingar. Hon var en av dem. Själv hade hon inte upplevt själva kriget, eftersom hon flytt till Tuzla som blev en fristad under kriget. Strax före krigsslutet, ungefär samtidigt som den ökända massakern i Srebrenica, lyckades hon fly till Sverige och hade sedan bott tillsammans med sin morbror i Norrköping som kommit som arbetskraftsinvandrare på 60-talet. Men de svenska myndigheterna hade inte ansett kvinnans flyktingskäl starka nog. Efter närmare sex år i en dålig lägenhet i en av Norrköpings invandrartäta förorter utvisades hon till Bosnien i början av 2001.
I min enfald tänkte jag att det måste ha varit skönt för henne att vara hemma hos sin familj igen, med de varma bosniska somrarna och dessa vackra berg och dalar. Men det var inte hela hist­orien. När hon kom hem till sin by strax utanför Bijeljina fann hon att hennes hem ockuperats av en serbisk polisman och dennes familj som vägrade lämna tillbaka bostaden. Dessutom hade hennes mor avlidit året innan, så nu var hon och fadern både ensamma och bostadslösa.

Idag kan man runt hela Bosnien se bevis för en nutidshistoria präglad av humanitära kata­strofer, koncentrationsläger, våldtäkter och utrensning av muslimer och romer. Själv bodde jag i staden Tuzla som mirakulöst klarat sig utan större stridigheter under kriget. Inklämt mellan höga berg blev Tuzla en tillflyktsort för många.
Under en av krigets sista månader inträffade en traumatisk händelse, då en serbisk soldat kastade en granat som dödade 75 personer i stadens cent­rum. De flesta ungdomar under 25 år. Denna händelse avslutade mer eller mindre kriget för staden. Till de dödas minne har ett minnes­monument byggts på ett av de när­belägna bergen.
En rask promenad från ett levande centrum upp till monumentet tar besökaren till en lång, ljusgrå vägg med tusentals namn inristade med födelse- och dödsdatum. Namnen tillhör alla traktens män som drogs in i kriget som soldater. Monumentet påminner om dem som finns i franska byar, där statyer ofta restes efter andra världs­kriget med namnen på alla som fallit i kriget. En bedövande tystnad präglar platsen. Lite längre bort finner man ett gravområde med bilder på unga människ­or. De små bilderna med utsikt över staden ser ut som fotografier från en skol­katalog.

Som svensk besökare i Bosnien blev jag många gånger illa berörd över vad jag läste, såg och hörde folk berätta. De grymheter en människa kan komma på har gränser trodde jag, men vad jag hörde var så otroligt sjukt och vidrigt att jag inte ens tror att Stephen King eller Dean Koontz skulle kunna få ihop något värre. Samtidigt insåg jag att folk var tvungna att leva kvar. Själv kunde jag åka ifrån eländet vilken dag jag ville. Vem skulle föra deras erfarenheter till världen om inte vi, turisterna, biståndsarbetarna, FN-soldaterna och journalisterna?
Jag mindes kvinnan från taxin och insåg att hon för en kort tid lyckats komma från sitt helvete på jorden, men att den demokratiska världen inte hade ansett hennes situation allvarlig nog och därför beslutat att sända henne tillbaka till Bosnien. Hade jag åkt hem direkt när jag börjat känna av dessa svårigheter som syntes så väl i de sorgsna blickarna jag möttes av överallt, kanske du aldrig fått läsa om denna kvinna. Nu är hennes historia en verklighet och idag finns hon – om inte annat så i din vetskap.

//Peter Strömberg (more…)

Kanske som ett led i att stänga ute denna mindre smickrande verklighet har man i stora delar av de nya shoppingdistrikten importerat ett västerländskt fenomen: gallerian. Majoriteten av världens största shoppinggallerior ligger idag enligt statistik från Eastern Connecticut University i stater som Indien och Kina. Det rör sig om byggen som i all sin överdådiga arkitektur ofta är värda ett besök i sig själva. Världens just nu största shopping­galleria ligger i Dongguan och upptar närmre 700 000 kvadrat­meter. Dess lyxiga kusin hittar man i Dubai. Mall of the Emi­rates står förmodligen högst i kurs bland både rika och mindre bemedlade shoppingresenärer från hela jorden. Nyckelordet är ”upplevelse”. I Mall of the Emirates kan man nämligen inte bara hitta de stora designermärkena värda namnet – både i svindyr haute couture- och betydligt billig­are pret-â-porter-version, utan även gå på bio, bo på hotell, äta lyxmat, gå på teater eller ta en tur nedför världens största, och på de här breddgraderna förmodligen enda – inomhusskidbacke. Allt i en noga uttänkt miljö som för tankarna till den mer exotiska aspekten av Dubais kulturhistoria. När man vandrar genom de enorma valven i detta postmoderna palats av marmor, plast, blad­guld och konstgjord snö är det dock svårt att blunda för de billiga kuggarna som får det rasande dyra maskin­eriet att snurra. I Förenade Arab­emiraten syns de överallt i form av lågavlönade gäst­arbetare från mindre framgångsrika grannstater. Utan medborgerlig status är det inte sällan de som faller offer för en mindre exotisk aspekt av gäststatens seder såsom offentliga spöstraff och avrättningar. Fakt­um som är svårare och svårare att blunda för hur lockande den avskärm­ade verk­ligheten än ter sig i Mall of Dubais skidbacke eller Dongguans fantastiska dumpling­restaurant för världens kanske främsta ekonom­iska kosmo­politer.

//Jenny Sörby (more…)

Efter den långa flygresan från Köpen­hamn vaknar vi på vårt hotellrum i centrala Peking. Centrala förresten? Det blir ett relativt begrepp i en stad med cirka 13 miljoner invånare. Vi kommer att inse att vår föresats att promenera till stadens olika sevärdheter och sedan tillbaka till hotellet innebär en fotvandring på så där en fem mil per dag. Jag sätter igång TV:n och upptäcker litet förvånat att bland alla kinesiska kanaler visas det CNN, trevligt med nyheter till morgonkaffet. President Bush gör ett uttalande om kriget i Irak och det har tydligen inträffat en översvämning i Bangladesh. När reportern litet senare hinner nämna Taiwan försvinner både bild och ljud och ersätts av ”myrornas krig”. Jag hinner tänka att jag får felanmäla TV-apparaten i receptionen när plötsligt sändningen kommer tillbaka med perfekt bild, fast nu handlar inslaget om påven. Då slår det mig att jag just bevittnat den kinesiska censuren i arbete. Vilken jätteapparat den måste vara som har resurser att bevaka utländska nyhets­sändningar i realtid.

Vid frukosten känner jag mig iakttagen. Jag tittar upp från kartan och planerna för dagens sightseeing och ser ett gäng renhållningsarbetare utanför fönstret. De pekar och skrattar glatt åt vårt håll. Vi vinkar och ler tillbaka vilket tydligen uppskattas eftersom deras leenden blir ännu bredare och samtliga vinkar tillbaka innan deras hästdragna kärra får grönt ljus och försvinner bortåt gatan.
Första målet för dagen är ”Smutsmarknaden”, en antikmarknad som fått sitt namn efter den jordplätt där de första handlarna satte upp sina stånd. På vägen ser vi pekingborna ägna sig åt drakflygning, tai chi och modern dans i organiserad form. Det är söndag och många är lediga. På marknaden finns allt som kan kallas antikt att köpa, från kalligrafier till keramik och möbler, det mesta väldigt skickligt gjorda förfalskningar. Inte ens den mest drivna försäljaren kan övertyga mig om att hans lager av hundra exakt likadana små skrin är äldre än ett år gamla. Men det finns historier härifrån som berättar om människor som gjort sitt livs fynd. Ingenstans berättas det om förhållandena i de fa­briker som producerar dessa antikviteter – om 18 timmars arbetsdag och ackordslöner på ibland långt under tio kronor i timmen. Vi lämnar marknaden med en tändare prydd med bild på ordförande Mao och som spelar Östern är röd när man tänder den.

Efter dagar av vandring genom tempel, kejserliga palats och över Himmelska fridens torg, längs affärsgator med nya skyskrapor i glas och betong där man kan köpa allt från Rolls Royce till iPod – allt byggt för att visa människan hur liten och obetydlig hon är – börjar det bli dags att rapportera hem. På Internetcaféet försöker vi mellan mailandet läsa litet nyheter hemifrån. För det mesta kommer vi till sidorna vi söker men Sydsvenska Dagbladets nätupplaga går inte att nå. Vi avstår från att prova adresser som: www.amnesty.org och www.freetibet.org eftersom det enligt kinesisk lag är café­innehavarens skyldighet att överlämna personer som söker denna typ av information till polisen.
Åter ute på gatorna märker vi hur alltmer av det gamla Peking försvinner. De traditionella gränderna som turister uppfattar som så charmiga ersätts av anonyma bostads-, kontors- och butikskomplex som sällan är under trettio våningar höga. Det gäller att utnyttja den dyra tomtmarken maximalt. Rivningarna och ny­byggena har ökat ännu snabbare inför OS 2008. När Peking kandiderade fördes livliga diskussioner i väst om man först skulle invänta förbättringar för de mänskliga rättig­heterna eller om OS-­arrangemanget åtminstone skulle ge omvärlden en chans till dialog och positiv påverkan. Hittills har förhoppningarna om större respekt för de mänskliga rättigheterna kommit på skam eftersom tiotusentals människor fortfarande fängslas för att fredligt ha uttryckt sina åsikter och Kina står för flertalet av de avrättningar som rapport­eras i världen.

//Per Bundy & Sigrid Bundy (more…)

Världens högsta bergstopp lockar årligen hundratals klättrare som brinner av längtan efter att nå toppen och utmana sig själva. Förhållandena är extrema. På en dag kan temperaturen variera med upp till 70 gruder och vinden är hård, upp till 50 meter per sekund på toppen. Den största faran för klättrarna är dock den höga höjden. När klätt­rarna passerat höjden 6500 meter börjar kroppen långsamt för­tvina, vikten och styrkan rasar.
Everestregionen är ett fantastiskt turistområde. Området lockar inte bara till bergsbestigning utan till magnifika naturupplevelser i ett dramatiskt landskap. Den höga höjden är en utmaning även för dem som inte bestiger toppen, men i gengäld får de uppleva en enastående natur och får inblick i en mycket intressant kultur.

Mount Everest är beläget på gränsen mellan Nepal och Kina. Många klättrare och andra turister lockas till den vackra naturen och de höga bergen. Men det finns också en annan typ av resenärer i området, människor som inte på samma vis lockas av Mount Everest mytologi. Varje år passerar tusentals tibetanska flykt­ingar Mount Eve­rest för en dröm om ett annat liv. Human Rights Watch uppskattar att cirka 3000 tibetanska flyktingar varje år riskerar sina liv för att ta sig från Tibet in i Nepal. Flykten är farofylld, den tunna luften gör det svårt att andas och till skillnad från klättrarna är flyktingarna ofta dåligt klädda. Många av de flyktingar som lyckas ta sig till Nepal är ofta i dåligt skick och har fr­ostskador.
Härom året blev en internationell klättrings­expedition vid Mount Cho Oyo väster om Mount Eve­rest vittnen till ett av dessa flyktförsök. Klätt­rarna hade slagit läger nära det 6000 meter höga Nangpa­passet, en av de vanligaste flyktvägarna. De såg en stor grupp på cirka 70 flyktingar närma sig passet, samtidigt som den kinesiska gräns­polisen tog sikte och sköt mot gruppen. Ett skott träffade den 17-åriga nunnan Kelsang Namtso som senare avled. Ytterligare ett skott träffade en ung man som tillsammans med 30 av de andra flyktingarna blev bortförda av gränspolisen. Deras öde är fort­farande okänt. Klättrarna vittnade om att runt tio av de arresterade var barn. Många av de flyktingar som tidigare blivit arresterade vittnar om att de blivit utsatta för tortyr. Vanligt förekommande tortyrmetoder i kinesiska fängelser är miss­handel, elchocker och störning av mat och sömn.

Många tibetaner flyr över gränsen till Nepal för att sedan ta sig vidare till Indien. I Indien finns sedan länge många släktingar och vänner. Efter ett uppror mot den kinesiska staten 1959 uppehåller sig många tibetaner i exil i Indien och Nepal. I Indien finns den tibetanska exilregeringen, under ledning av Dalai Lama, som arbetar för ett självständigt Tibet. Det finns olika orsaker till att många tibetaner bestämmer sig för att trots svåra förhållanden fly från Tibet. För många är det politiska och religiösa övertygelser, för andra är det bara drömmen om ett bättre liv. Trots Kinas fantastiska ekonomiska tillväxt är Tibet fortfarande fattigt. Tibetanerna är på många sätt diskriminerade i dagens Tibet. De har svårt att få arbete, har mindre politiskt inflytande och svårt att ge sina barn en bra utbildning. För att ge sina barn en bättre utbild­ning skickar många föräldrar dem till Indien där den tibetanska exil­regeringen tillsammans med hjälp­organisationer driver skolor. Sedan Kina annekterade Tibet 1951 har tibetanerna systematiskt blivit vägrade fundamentala mänskliga rättig­heter som t.ex. yttrandefrihet, religionsfrihet och mötes­frihet. Den kinesiska regimen är rädd för de krav på ett självständigt Tibet som hörs från olika håll. Genom stark kontroll försöker regimen kontrol­lera all kritik och speciellt kraven på själv­ständighet. Personer som på olika sätt försöker propagera för självständighet, genom exempel­vis fredliga demonstationer blir hårt straffade. De kan hållas veckor i sträck i häkte utan att få någon rättegång och godtyckliga arresteringar är vanliga. I dagens Tibet är det till och med olagligt att inneha en bild av Tibets andlige ledare Dalai Lama.

Klättringsexpeditionen vid Mount Cho Oyo blev chockerade vittnen till den kines­iska statens övergrepp mot tibetanska flyktingar. Genom att filma hela händelsen kunde de bära vittnesmål och sprida information om det som hänt. Denna händelse är unik. Inte för att det är ovanligt att den kinesiska gränspolisen skjuter mot tibetanska flyktingar, utan för att det fanns utomstående som kunde dokumentera det.
Att resa i Himalaya runt Mount Everest kan vara fantastiskt, förutsatt att man är där på sina egna villkor. Klättrare från världens alla hörn samlas i regionen med en dröm. Drömmen om att nå toppen, göra det många anser omöjligt och besegra sina egna rädslor. I samma område färdas de dåligt utrustade flyktingarna, också de med en dröm. Drömmen om ett bättre liv.

//Boel Nilsson (more…)

Vi anländer till Rangoon med flyg. För att inte väcka misstankar om att vi är journalister är vi iförda shorts, t-shirt, ryggsäck och den senaste utgåvan av Lonely Planets guidebok. Direkt utanför flygplatsen möts vi av regimens charmoffensiv. På stora handmålade plakat fyllda av leende burmeser hälsas landets fåtaliga turister välkomna till “The Golden land of Myanmar”. Längs vägen in till stadskärnan ser vi fler skyltar: Med vit text på röd botten basunerar man ut slogans som: “People´s Desire: Crush all internal and external destructive elements as the common enemy”, och “Oppose those relying on external forces, acting as stooges, holding negative views”.
Vem kan i dag tro på en ideologi som låter sig formuleras med sådana slagord? Så är skyltarna heller inte nya, utan ett arv från upproret 1988, då Burmas militärjunta brutalt krossade en folklig resning. Ingen vet hur många demonstrerande buddhistmunkar, studenter och arbetare som då mejades ned av automateld, men det rör sig om tusentals. Som ett led i samma propaganda­strategi döpte man 1989 om landet till Myanmar. Den hatade juntan ville vinna stöd hos befolkning­en genom att spela på antikoloniala och nationalistiska käns­lor, och genomgick samtidigt en kosmetisk förändr­ing. Från att ha varit en diktatur med maoistiska förtecken där personkulten kring general Nee Win stod i fokus, bytte man skepnad till en nationalistisk militärregim och deklarerade att det nu rådde fri kapitalism. I takt med att de marknadsekonomiska reformerna genomförts har det politiska förtrycket skruvats upp.
Ju närmare vi kommer Rangoon, desto mer surrealistiska blir parollerna. För “People´s Desire”, folkets verkliga vilja, visades tydligt i de val som hölls 1990 då Aung San Suu Kyis parti National League of Democracy, NLD, vann en jordskredsseger. Valet ignorerades av juntan, och sedan dess har The Lady, som hon kallas i folkmun, mestadels hållits fängslad. Efter internationella påtryckningar frigavs hon kortvarigt, men den 30 maj 2003 angrep en junta­vänlig mobb en konvoj med Aung San Suu Kyi och hennes anhängare. Med kedjor och vässade bambupåkar misshandlades och mördades ett okänt antal människor. Suu Kyi fängslades ånyo. Överfallet som kort och gott kommit att kallas “30:e maj”, ledde till förnyade fördömanden och sanktioner från västvärlden. Sedan dess har junt­ans paranoia och förtryck skruvats upp ytterligare, men så även sanktionerna från väst. Burma står i dag inför ett vägval. Att frige Aung San Suu Kyi och inleda en dialog med den demokratiska oppositionen. Eller försjunka djupare i fattigdom, militar­ism och barbari.
Rangoon visar sig vara, sina makalösa pagoder till trots, en ful och skitig, avkrok till huvudstad. Nedgångna kolonialbyggnader ligger sida vid sida med nya hus i en nykinesisk stil som minner om Stockholms miljonprojekt. Samma skatter som en gång plundrades av britterna, förs nu ur landet av kinesiska smugglare. Rangoon är en stad där utvecklingen gått bakåt i decennier. Det är staden som försöker vara en normal huvudstad i Sydost­asien, men där inget är vad det synes vara.

Planscher på David Beckham och andra elitfotbollsspelare pryder väggarna i ölshappet på Bo Sun Pet Road. En tunnhårig burmes med stålbågade glasögon, vi kallar honom Mr Black, stegar in i lokalen och beställer en whiskey med vatten. Han tar en djup klunk, går över till vårt bord och presenterar sig. Efter några artighetsfraser och nyfikna frågor om vilka vi är och vad vi gör här, säger han att han inte tycker om Burmas regim. De bara roffar åt sig och strunt­ar i folket. Kanske vi vill följa med honom hem på middag? Vi sonderar varandra. Det märks att han är en bildad man med koll på världsläget. Mr Black frågar oss om vem som mördade Sverige utrikesminister och varför Sverige inte gick med i EMU. Det har han hört på BBC:s burmesiskspråkiga radiosändningar, som han i likhet med andra bildade burmeser lyssnar på trots att det är belagt med stränga straff. Medan vi överväger om vi vill anta hans middagserbjudande gör Mr Black något underligt. Han ser sig omkring i lokalen med flackande blick, lutar sig fram över bordet, och viskar, med viss skärpa i rösten:
– Listen… this is very important: Don’t trust anyone!
Vi tar honom på orden, tackar vänligt nej till hans inbjudan och lämnar lokalen. Snarare än att lita på en tillfällig, kanske alltför vänlig, barbekant­skap, tänker vi tala med några som vi garanterat vet vilka de är. Via kontakter har vi fått telefonnummer till den underjordiska oppositionen i landet. Vi har även blivit varnade för att hotellens telefoner regelbundet avlyssnas, och söker istället upp en offentlig gatutelefon. Av vår kontakt har vi blivit instruerade att säga ”Hallo, we are friends from Sweden…”, men när vi slår numren möts vi bara av tystnad, ansträngd and­hämtning och på­slängda telefonlurar. Medan vi slår det ena numret efter det andra börjar folk misstänksamt skockas runt oss. Det börjar bli obehagligt. Frågorna haglar. Vad vill ni, vem ringer ni till, vad jobbar ni med? När vi reser oss för att småspringande fly fältet, upptäcker vi att en halt­ande man följer efter oss. Det dröjer tio minuter innan vi lyckats skaka av oss honom. Juntans säkerhetstjänst eller en kontaktsökande nyfiken burmes? I det här landet kan man aldrig veta.

Leende buddhistmunkar flockas i horder kring de få västerlänningar som tagit sig till Burma. När vi slår oss ner framför självständig­hetsmonumentet från 1948 hinner vi knappt tända våra cigaretter innan en ung leende ung man – vi kan kalla honom Mr Monk – i gulröd pläd kommer fram och gör oss sällskap. Snart kommer ännu en buddhistmunk och sätter sig bredvid oss. Och ännu en. Snart sitter en hel ring av munkar och studenter runt oss. Anledningen, förstår vi, är att de vill visa hur uselt utbildningsväsendet fungerar. Rasande berättar de att universiteten är stängda, att skolorna är utlokaliserade på landsbygden, och att lärarna har flytt landet, fängslats eller tagit andra arbeten. De flesta studerar på distans och kommer bara till universitetet för att avlägga tentamen ett par gånger per termin. Resultatet på proven avgörs av hur stor mutan är. Den bild som regimen ger av utbildningsväsendet i Burma är väsensskild från munkarnas och student­ernas vittnesmål. I statlig tv visas ofta reportage från toppmoderna lektionssalar utrustade med datorer framför vilka fokuserade och leende ungdomar förkovrar sig.
– Det är ren och skär propaganda, säger Zin Linn, en gång nyhetschef för NLD:s Rangoon­avdelning, i dag talesman för den exilregering som efter valet 1990 upprättades i Bangkok.
Vi mötte honom några dagar innan vi avreste till Burma. Han är en av de två miljoner burmeser som är flyktingar i Thailand. Liksom de allra flesta saknar han uppehållstillstånd och därför har vi stämt träff i en anonym förstad till Bangkok.
– Sanningen bakom tv-reportagen är att datorerna är inhyrda, studenterna hand­plockade från militärelitens barn, och allt de säger är inrepe­terade fraser.
Zin Linn är en välklädd man i femtioårsåldern med en stor mapp under armen. Hans agenda är tydlig: det första han gör är att ge oss ett lista över de författare och journalister som idag av polit­iska skäl sitter fängslade. Det är deprimerande läsning. Många är gamla och sjuka. Flera har dött i sina celler på grund av att de inte gått med på att samarbeta med regimen, och därför vägrats ens den enklaste form av läkarvård. Andra är unga, studenter mell­an 18 och 20 år, som har fått livstidsdomar för att de distribuerat politiska tidskrifter. Själv har han en lång historia av polit­iskt motstånd bakom sig, och vet bara alltför väl vad det innebär att sitta fängslad. Sammanlagt har han suttit nio år i det ökända Inseinfängelset utanför Rangoon.
Trots att Insein är ett av världens mest rigoröst bevakade fängelser, berättar Zinn Lin att fång­arna under hans tid lyckades skriva och distri­buera en egen tidning. Hur då? Zinn ler bittert och beskriver hur man lyckades smuggla in en hel radiosändare del för del. Medan några distraherade vakterna, byggde andra ihop sändaren och kunde stundvis få in BBC och andra internationella nyhetskanaler. Genom att hålla en plastpåse mot cellväggen rispade man sedan in de senaste nyheterna i plasten med en nål. Plastpåsen släng­des på golvet och sopades runt från cell till cell av de dödsdömda fångarna, som ändå inte hade något att förlora.
Efter frisläppandet 1997 anlitade Zinn en människo­smugglare för att komma ut ur landet. I dag uttalar hans sig ofta i internationell press och är en av Aung San Suu Kyis mest hängivna lobbyister. Han hoppas kunna ge ut det första numret av en ny exilburmesiska tidskrift i början av sommaren, och ger oss ett par varnande råd inför resan: fråga aldrig, aldrig om något politiskt! Låt folk komma till er och berätta istället. Vad han efter sin långa exiltillvaro inte vet är att det polit­iska förtrycket sedan den 30:e maj skruvats upp så pass att nästan ingen längre vågar tala politik i Burma.

Efter våra misslyckade försök att komma i kontakt med den underjordiska oppositionen i Rangoon beslutar vi oss för att lämna staden och resa norrut mot den lilla byn Katha. Avstånden i Burma är stora, färdmöjligheterna begränsade och avgångstiderna nyckfulla. Efter en bökig flygresa till Mandalay bestämmer vi oss i sista sekund att göra en avstickare till Maymyo innan vi fortsätter norrut.
Med sin militärakademi, botaniska trädgård och artonhåliga golfbana har den lilla staden – av juntan omdöpt till Pyin Oo Lwin – blivit landets främsta rekreationsort för den styrande eliten. Utanför Maymyo ligger de flotta villorna som på ett pärlband, men den gamla koloniala stads­kärnan är skitig och nedgången. Vi tar en sightseeing tur på en dubbelsitsig cykelriksha. Det dröjer inte länge tills vi upptäcker kaféet The Golden Triangle. Den nya västerländska neon­skylten syns på flera kilometers avstånd, och saknar motstycke i hela Burma. Så gör även kaféet. Det är en korsning mellan en trendig amerikansk kaffebar och ett franskt bageri, byggt i nykolonial stil med gulmålade väggar, smakfull inredning och högt i tak. Här är glittrande rent och vackert. En engelskspråkig meny skriven i krita på en svart tavla berättar att en espresso kostar 300 kyat och en cappucino 450 kyat – en spottstyver för en västerlänning men en astronomisk summa i ett land där över hälften av befolkningen hankar sig fram på mindre än en dollar om dagen.
Bakom den blankpolerade glasdisken, där marsipandjur, croissanter, citronkakor, pain du chocolat, ja, alla tänkbara slag av delikatessbakverk hägrar, står unga, vackra, burmesiska kvinnor iförda vita nystrukna blusar, och ler mot oss. Här finns allt. Det är bara en sak som saknas: gäster. Vid ett hörnbord sitter ägaren till detta fashionabla, för att inte säga helt osann­olika ställe, Gregory Love, tillsamm­ans med sin thailändska flickvän. Han stegar själv­säkert fram till oss och inleder vad som låter som en manisk, inrepeterad monolog:
– Välkomna! Jag hoppas ni är sugna på en rik­tigt god kopp kaffe – märket är mitt eget – Golden Triangle – och det finns två sorteringar, Misty Mountain och Café Fino, och jag kan garantera att det är det bästa kaffe ni kan få tag i hela Myanmar. Det odlas av buddhistmunkar här i shanstaten och alla bättre hotell i landet köper in det av mig; Le Planteur och The Strand i Rangoon, Mandalay Swan i Mandalay, och många fler.
Gregory Love hämtar andan en sekund innan han, med speedad blick, tar sats för en ny harang:
– Men jag rekommenderar också våra bakverk. Jag har haft fransmän som besökt det här kaféet och som har sagt att det inte finns bättre croissanter att få tag i ens i Paris! Jag har turen att ha en av Asiens bästa kockar och bagare, mister Wirat, som förut var chef hotell Emporium in Bangkok, som anställd. Nu bor han här i Pyin Oo Lwin! Det är helt otroligt!
– Men vänta – jag ska bara kolla min mejl, sedan ska vi talas vid mer, om ni vill, säger Mr Love. Vi har knappt hunnit presenterat oss, men slår oss lydigt ned vid ett bord och dricker varsin blaskig caffe latte.
Den 45-årige Gregory Love jonglerar skrytsamt med sin uppvikta portabla dator av senaste modellen när han spatserar över till det lilla sjabbiga telefonkontoret tvärs över gatan. Han kopp­lar upp sig mot den enda jättelika server som finns i Rangoon och som notoriskt övervakas av militärtjänsten. I bältet, lägger vi märke till, har han inte en – utan två – mobiltelefoner. På den svarta marknaden i Burma är de värda runt 5000 dollar styck, berättar Mr Love. Vi slår oss i slang med honom över ett par öl. Han är frispråkig, och trots hans juntavänliga inställning, är det skönt att tala fritt med en av ”oss” – en västerlänning. Mr Love är en självupp­tagen, charmig och intelligent man. Men han har ett obehag­ligt skratt.
Det märks att han, liksom alla burmeser vi mött i det här landet, känner sig ensam och iso­lerad, fastän på ett helt annat sätt. Inte undra på det. Han är den ende västerlänningen i en liten bergsstad i en avlägsen provins i en av världens hårdaste diktaturer. Men det är ett liv han själv valt. Hur han hamnade här, ja hela sitt livs hist­oria, eller i alla fall en version av det, berättar han gärna. Gregory Love, vilket vi antar är ett taget namn, har en bakgrund som interna­tionell knarkhandlare.
Mr Love målar upp bilder av nattliga färder i åsnekaravaner i 1970-talets Afghanistan med balar av marijuana och nämner i förbifarten kokainaffärer i Peru. Men i dag är han ”clean”, påstår han. Och han har i sju år satsat helhjärtat på kaffeproduktion i Burma. Han har tre ex-fruar i USA och en dotter i Kalifornien som aldrig hälsat på honom här i Burma. Hon är jurist och feminist, och hans stora stolthet. Dottern arbetar ”för mänskliga rättigheter”, säger han i svävande ordalag. Vi bryter av flödet av anekdoter och frågar honom vad han tycker om att Burma styrs av en brutal militärregim.
– Visst generalerna har gjort sina misstag, men de försöker faktiskt rätta till dem, och reformera landet. De öppnar upp ekonomiskt och har slutit fredsavtal med de flesta etniska gerillagrupperna, och fört en verkligt framgångsrik kamp mot opium­odling och heroinproduktion.
– Och vad är belöningen för det? Ännu hårdare sanktioner från Washington! De drabbar bara fattiga burmeser, och framför allt; om genera­lerna för varje steg i rätt riktning de tar får ett slag i ansiktet, är det inte underligt att de blir xeno­fobiska och paranoida. Jag är själv amerikan men jag avskyr USA:s arroganta utrikespolitik. De skulle göra tvärt om. Engagera sig, och investera i Burma, som Kina gör! Burmas regering behöver uppmuntran – inte straff! Annars kommer landet ingenstans.
Men folk verkar inte tycka om regimen, 80 procent röstade ju på Aung San Suu Kyis parti i valet 1990, invänder vi.
– De som sitter vid makten är aldrig populära. Folk skyller alltid sina problem på regeringen. Det är inte konstigt. Och här i Burma finns i dags­läget inget alternativ. Oppositionen består av några rabiata exilgrupper i Thailand som sprider lögner på sina hemsidor och har helgonförklarat Suu Kyi. Hennes anhängare får en massa pengar av CIA, påstår Gregory Love.
Hans röst hettar till när han nämner Nobel­pristagerskan. Fastän resonemanget låter märkligt när det kommer från en amerikan så är en av hans främsta invändningar mot henne att hon haft fräckheten att tro att hon ska kunna komma och styra ställa i Burma fastän hon bott utomlands i stora delar av sitt liv. Och fast hon gift sig med en utlänning.
Mister Love är underhållande och ölen kall och läskande så vi bestämmer oss för att följa med hem till honom nu när mörkret fallit och kaféet ska stänga. Dessutom är vi i behov av att växla pengar, vilket har visat sig knepigt i en avlägsen håla som Maymyo, och Mr Love kan förstås fixa även den saken. Vi hoppar in i baksätet på hans bil – en slitstark raritet från andra världskriget.
Gregory Loves jeep girar förbi den pampiga entrén till militärakademin i Maymyo. Entrén pryds av en enorm röd fasad med texten ”Here Comes the Triumfant Elite of the Future”. Fasaden ger intryck av att vara byggd i solid sten, men, som vi senare lägger märke till, från baksidan ser man att den är byggd av skrangliga plywoodskivor. Bakom entrébyggnationen sträcker sig en bred väg kantad av en allé av pelare i romersk stil in mot ett avlägset gytter av arméanläggningar.
– Jag har sagt till dem att den här nya röda entrén är gräsligt ful, och texten töntig. Men genera­lerna har ingen smak, de gillar sådant larv, kommenterar Gregory Love från förarsätet samtidigt som han svänger in på en mörk bakgata.
Men att Gregory Love har god smak, och gärna vill visa det för oss, råder det ingen tvekan om. Med fjärrkontrollen sätter han på Neil Young-låten ”Horseshoeman” på stereon. Den melankoliska sången ackompanjerar surret från takfläkten. Ett vilsamt ljus från 50-talslampor speglas i det mörka teakgolvet i Gregory Loves vardagsrum. Golvet är gjort av en slags teak som knappt växer någonstans i Burma längre. Hundra­årigt. Gammalt. Mörkt. Plankorna kommer från ett gammalt godshus som låg på mark militären ville ha. Om de som bodde där hamnade i arbetsläger, sköts eller bara tvingades flytta säger inte Gregory Love. Men godset monterades i alla fall ned av militären och delar av det, och dess inredning, såldes billigt – eller skänktes bort – till höga befälhavare, eller juntavänliga affärsmän som Mr Love.
I det här kvarteret är Gregory Loves hus, en vacker villa med makalös utsikt, det enda hemmet med elektricitet. ”Mitt hus är uppkopplat direkt till det elkraftverk som försörjer militärakademin. I det här landet är tjänster och gentjänster allt”, förklarar han.

Vår ursprungliga idé att söka kontakt med den underjordiska oppositionen i Burma har efter tre veckors kringsresande visat sig omöjlig. De allra flesta människor vi har talat med har ut­tryckt sin avsky för militärjuntan, men ingen har velat gå in på detaljer. När våra frågor blivit alltför ingående har man bytt ämne eller skämtat bort saken. När vi sent omsider fick höra att Aung San Suu Kyis forna generalsekreterare har en affär i en liten by tio mil utanför Mandalay, lämnade vi gladeligen Katha för att styra kosan söderut.
Vi uppsöker vår politiska affärsman, vi kan kalla honom Mr White, tidigt på morgonen, och låtsas till en början intresserade av de varor han saluför. Ganska snart bjuds vi in bakom affären, där bilder på Aung San Suu Kyi sitter uppklist­rade. När vi förklarar att vi är journalister skakar han nervöst på huvudet, och håller tigande upp ett stort fotografi av sig själv. “Det här är jag” säger han och vänder på fotot, där det med stora engelska bokstäver står “Mr White är under ständig bevakning”. “Det är poliser överallt”, viskar han snabbt och pekar på en gubbe som sitter och stirrar på oss från affären på andra sidan gatan, “väggarna har öron, jag kan inte tala fritt, ni måste gå genast.” Leende vinkar han iväg oss som om ingenting har hänt, men hinner ändå ge oss adressen till en kollega, Mr Red, den förmodligen enda mannen i Burma som faktiskt kan tala fritt.
Några minuter senare svänger vår skrangliga taxi in på en stor uppfart. Framför oss tronar en enorm, muromgärdad villa upp sig, och vi möts av en fet tioårig pojke som på perfekt engelska förklarar att han heter Liten Röd Rund Rubin på burmesiska. Han förhör sig lillgammalt om vårt ärende, och leder oss sedan fram till den stora villan, även kallad Shanpalatset, där hans pappa den berömda Mr Red väntar. Huset, som byggdes 1924 går helt i gammalkolonial stil, men är i skrikande behov av restaurering. Träet har murknat, fasaderna krackelerat och den enorma trädgården växt igen. När vi förklarar att vi är journalister och att vi kommit för att skriva om tryckfriheten i Burma, så skrattar Mr Red så han viker sig.
– Hur kan man skriva om något som inte exi­sterar?
Sekunden därefter är han åter gravallvarlig.
– Tro inte att jag tycker det är roligt att tala med journalister. Det är ett brott i det här landet. Ni måste vara försiktiga. En man som talade med en journalist fick tänderna utsparkade och dömdes till 20 års straffarbete.
Hans egen historia är som hämtad ur en storslagen och tragisk roman om uppgång och fall. Han är tillsammans med sin son den siste ättlingen av en gammal, kunglig Shansläkt, och har i decennier kämpat för att få behålla sitt alltmer förfallna palats. Med en blandning av bitterhet och stolthet visar han oss runt i trädgården. På sydsidan finns en stor pool, men den är tömd på vatten och på botten ligger högar med ruttna växter. Mr Red berättar att han för inte särskilt länge sedan blev kontaktad av juntan, som tyckte att han skulle rusta upp “palatset” och bygga om det till ett litet hotell. De erbjöd sig till och med att hjälpa till med pengar och fixa elektricitet till huset, som nu bara har fotogenlampor, men Mr Red tackade kategoriskt nej. Han vill inte ha några militärpampar boendes i sitt hus, eller plaskandes i den pool som byggdes exklusivt för hans kungliga förfäder. Den stora muren och trädgården gör det dessutom omöjligt för juntan att bevaka huset, vilket är minst sagt bekvämt för en politisk aktivist som ofta hade The Lady på besök innan hon sattes i husarrest. Att juntan alls har låtit honom bo kvar beror på att han anses excentrisk och politiskt ofarlig. Ironiskt, eftersom Shanpalatset är ett av de få kvarvarande ställen i landet där man fortfarande kan tala fritt utan att riskera att bli avlyssnad.
Efter att ha visat oss den spruckna entrétrappan av vit carraramarmor, stiger vi in i huset. I ett stort rum med fördragna gardiner står hundratals fotografier och bilder på släkten uppradade: prinsar och prinsessor som är som hämtade från tusen och en natt. Idag är alla döda, landsflyk­tiga eller utfattiga. Mr Red berättar att hans farbror Shankungen hade stora planer på att förena Asiens tio miljoner shaner i en enda stor Shanstat, men familjen för­lorade, liksom så många andra, hela sin förmögenhet när general Nee Win över en natt beslutade sig för att devalvera valutan och ogiltigförklara alla stora sedlar. Idag är Mr Red uppgiven men inte nedslagen. Han säger att han aldrig upphört att förvånas över hur viktiga journalisterna är, och över vilken avgörande roll de spelar i politiken. Visser­ligen är hela Burma “a total news blackout”, och större delen av land­ets journalister har gått i landsflykt eller sitter fäng­slade. Resultatet är att många inte ens känner till att den forne diktatorn dog för ett år sedan. Likväl hävdar Mr Red att penn­an är starkare än svärdet. Från rummet bredvid hörs plötsligt den Lilla runda rubinens röst. Han härmar sin fars slagord med precist anslag. Det är uppenbarligen inte första gången han hör den parollen, och alla skrattar hjärtligt. Ända går det en rysning längs ryggraden. Rösten tillhör den siste ättlingen av en utdöende shansläkt, och hans framtid är helt avhängig de närmaste årens politiska utveckling. Kanske kommer vi få se den lilla tjockisen i en framtida demokratisk regering? Eller kommer han tvingas ge upp sina fäders palats och foga sig under diktaturens villkor.
Så slutar vår resa i diktaturens Burma. Efter vår hemkomst läser vi att juntan släppt två av NLD:s högsta partimedlemmar, och att förvänt­ningarna på att Aung San Suu Kyi ska friges innan sommaren växer. I Newsweek avfärdar Zin Linn, vår man i Bangkok, hela saken som politiskt trick från junt­ans sida för att få väst att lätta på sanktionerna.

//Gabriella Håkansson & Jesper Huor (more…)

Flighten är hälften så lång som till Thailand, snorklingen och dykningen minst lika bra. Priserna är nästan lika låga och människorna vänliga. Att resa till Sinaikusten är att komma längre bort än Kanarieöarna, fast på samma tid. Det känns mera exotiskt och myllret av färggranna fiskar tar andan ur en. Egypten håller på att bli det nya charterparadiset, där speciellt bad- och dykparadiset Sharm el Sheikh lockar med fantastiskt undervattensliv, god mat och billig shopping.
– Kolla, jag hittade Nemo! Och där är Doris! En lintott sticker jublande upp huvudet ur Röda Havet med ett leende från öra till öra. Att se fiskar i ljusblått, rosa, illgrönt och turkost simma bara några centimeter ifrån en är en daglig upplevelse i Sharm el Sheikh, men lika hänförande varje gång man
sätter på sig cyklopen.

Hurghada, på andra sidan Suezbukten, har länge varit den mest etablerade badorten i om­rådet, men nu sticker Sharm el Sheikh ut hakan. Staden var för 20 år sedan en liten fiskeby i ett kargt ökenområde. Nu ligger en ny stad i tre delar som ett pärlband längs med havet: Sharm el Maya, Ras um Sid och Naama Bay. Naama Bay är området där flest hotell och restauranger ligger.
Staden planerades medvetet för att bli en väl fungerande semesterort. Det innebär att de flesta hotellen i Naama Bay ligger mellan havet och huvudvägen. Mellan hotellen och stranden går det sedan endast en promenadväg, kantad av restau­ranger. Det innebär att man kan slippa att se en enda bil under sin semester. En del hotell ligger dock på ”fel” sida den ganska hårt trafikerade vägen, som saknar övergång. Reser man med barn i en ålder där de vill röra sig på egen hand är det inte att rekommendera.

Sharm upptäcktes först av dykare. Dykningen och snorklingen är i världsklass. På de flesta stränder ligger korallreven bara några simtag ut från sandstranden. Det gör det enkelt och smidigt, inte minst för barnfamiljer, att låta sig förföras av de färgstarka fiskarna. Utrustning hyr man direkt på stranden, eller köper i en av områdets många butiker.
Shoppingen är ett populärt kvällsnöje, efter en hel dags strand- eller poolliv. Butikerna säljer vatten­pipor, träsniderier, kläder i egyptisk bomull, mässingsföremål, parfymessenser och läder­varor. Smycken, främst i silver med olika färgstarka ädelstenar till bra priser, papyrustavlor och statyer i alabaster är andra lokala specialiteter som försäljarna lockar med. För lockar gör de, inte otrevligt, men ibland ganska enträget. Ofta inleds försöken med att de frågar vilket land man kommer från. Man förutsätts pruta och det kan bli en intensiv ord­växling.
Utbudet av restauranger är enormt. Här finns hela världens kök representerat. Vill man verkligen leka turist kan man vräka i sig gigantiska amerikanska efterrätter på Hard Rock Café. Det egypt­iska köket har starka influenser av det syrianska, turkiska och libanesiska köket. Men det är lättare att hitta restauranger av annan etnicitet än just den egyptiska i områden kring hotellen. Då får man bege sig till den gamla fiskebyn. Där är det i motsats till den nybyggda staden smutsigt, kaotiskt och stank­en från de dieseldrivna bilarna nästan outhärdlig. En marknad med levande djur i alltför trånga burar är mer än vad de flesta svensk­ar klarar

I Sharm är det säkert inte det riktiga Egypten man upplever. Det är tillrättalagt, välstädat och ingenting luktar diesel eller djurblod. Men om man reser med barn och vill uppleva fantastisk snork­ling, läcker mat och bra service till humana priser blir man inte besviken. Tycker man att Sharm är för tillrättalagt är orten Dahab, några timmars bilfärd norrut i Aqaba-bukten ett bra alternativ.
Vill man kliva ur den behagliga bubblan kan man bege sig på utflykt. Det går resor till till exempel nationalparken Ras Mohammad, som ligger 20 kilometer öster om Sharm. Det är ett väl­bevarat ekossystem där de flesta av Röda Havets 1000 fisksorter finns representerade.
En annan populär utflykt är till huvudstaden Kairo, med sitt överväldigande myller och sina rika kulturskatter. Bussresan till 15-miljonerstaden tar knappt sex timmar. Ett besök vid de berömda Giza-pyramiderna ingår givetvis, liksom en titt på Sfinxen och ofta ett besök på det gigantiska Egypt­iska Museet.
Vill man se soluppgången från berget där Moses tog emot Tio Guds bud är en utflykt till berget Sinai given. Den första biten uppför kan man få lifta med en åsna, sen är det klättra som gäller till toppen på 2 585 meter. Katarina­klostret, där Moses ska ha sett den brinnande busken, är ett populärt pilgrimsmål från 400-talet vid foten av berget.
Man kan också hyra en jeep med egen chaufför och ta sig en tur ut i öknen. Att svänga in mellan de röda bergen med havet i ryggen och möta en och annan beduin på vägen är en spännande upp­levelse.

//Catarina Rolfsdotter-Jansson (more…)

En kaskad av intryck sköljde över mig vid mötet med Mumbai (tidigare Bombay). Värmen, människorna och dofterna slog tillsammans mot mig när jag tog mina första steg på indisk mark. Den förväntade bilden av Indien med heliga kor, heta currygrytor och Bollywood-filmer visade sig vara sann men det finns mycket annat i landet som avslöjar en helt annan sida. Fattigdom, analfabetism och brist på utbildning råder i många av Indiens delstater. En av dessa är Goa, vilket var målet för min resa. Delstaten är Indiens minsta och var fram till 1961 en portugisisk koloni. Sedan dess har Goa utvecklats till att bli en de modernaste och turistvänliga delarna av landet. Vita vackra stränder med vajande palmer och fantastisk natur lockar hundratusentals människor varje år och Palolem, Colva, Anjuna och Vagator är turistorter som många känner igen. Men Goas sociala institutioner är fortfarande dåliga och många människor, särskilt barn, lever under väldigt fattiga förhållanden.

Indien är det land i världen som har flest arbetande barn, och det märks på Goas stränder. Unga flickor och pojkar strövar under dagarna omkring på stränderna och försöker sälja smycken, sjalar, saronger och souvenirer till turister. Många arbetar för att kunna bidra till hushållets ekonomi medan vissa är ensam försörjare för en hel familj, och det är inte många av dem som har möjlighet att gå i skolan. Men Indiens unga är inte ensamma om att leva under svåra förhållanden. Enligt Amnestys årsrapport 2006 är det minst 100 miljoner barn runt om i världen som inte går i skolan. För världens unga flickor är sifforna mörka. Runt 46 procent av alla flickor i världens fattigaste länder får inte grundläggande undervisning.

Under min tid i Goa vistades jag främst i Colva. Den kilometerlånga stranden rymmer barer, restauranger och fina hotellresorts, men bakom sanddynerna döljer sig en helt annan verklighet. Familjerna som bor här lever under väldigt enkla förhållanden och försörjer sig på fiske. Maten lagas i det fria och de enkla husen är byggda av främst jord och sten. Dagarna börjar tidigt på morgonen och många av barnen hjälper till med arbetet. De har inte möjlighet att gå i den statliga skolan som ligger inne i staden eftersom de dagligen måste hjälpa till med hushållets försörjning. Arbetet som barnen utför varierar mellan att samla, sortera och sälja fisk och ta hand om byns småbarn. Indien har ratificerat FN:s Barnkonvention och det finns lagar som förbjuder barnarbete, men spridningen är ändå enorm. Barnarbete i Indien innebär ofta tunga och krävande uppgifter, som fabriks- och industri­arbete.

I Indien råder allmän skolplikt mellan sex och 14 år, och i praktiken går nästan alla pojkar i skolan några år. Det kostar ingenting att gå i de delstatliga skolorna men de håller ofta väldigt låg standard och privatskolor är för de flesta väldigt dyra. Det råder stora brister i Indiens utbildningssystem och det faktum att många måste jobba vid sidan av skolan eller inte går i skolan överhuvudtaget visar på några av dessa brister. Rätten till utbildning är en mänsklig rättighet och något som borde vara givet för både pojkar och flickor. Men i Indien är förhållandena inte lika rättvisa. Enligt Amnesty Press har endast 38 procent av alla flickor i Indien möjlighet att gå i skolan. I Colva har det gjorts försök till att ändra denna statistik. Den indiska organisationen IDEX (Indian Network for Development Exchange) har startat en skola som ligger mitt i byn så att barnen kan lämna skolan när de behövs och lockar varje dag många vetgiriga barn. Barnen lär sig grundläggande engelska och matematik och undervisas av en lokal lärare men även av volontärer från hela världen. Skolan är enkel men viktig för barnens framtid och det märks att de tycker att det är roligt.

Efter några veckors resande var det dags för mig att lämna livet i Goa och vid den tidpunkten hade jag samlat på mig otaligt många fler intryck än de jag upplevde i Mumbai. Fattigdomen och klasskillnaderna är påtagliga i Indien men det finns samtidigt ett hopp om en bättre framtid hos många. Initiativ som skolan i Colva skapar möjligheter för barn som inte annars hade fått chansen att gå i skolan, och runtom i Indien startas liknande projekt. Förhoppningsvis kan framtiden med hjälp av detta se lite ljusare ut för Indiens barn.

//Helena Paulsson (more…)

Krugerparken är med sina 350 kilometer från norr till söder en betydande del av Sydafrikas yta. Snart slås parken samman med grannländernas motsvarigheter och kommer att sträcka sig över gränsen in i Moçambique och Zimbabwe. Varje år lockar Krugerparken tusentals turister från världens alla hörn. Vem vill inte ta chansen att se ett livs levande lejon i dess naturliga miljö utan staket och domptörer?
I Krugerparken har du stor chans att få se ”The Big Five”, något som varje turist med lite själv­aktning gärna förklarar att man lyckats med efter avslutad resa. The Big Five innebär att man lyckat­s se afrikansk elefant, noshörning, buffel, lejon och slutligen leopard.
Krugerparken är så stor att enda sättet att ta sig runt egentligen är med egen bil. Du bor i små byar som är uppbyggda inne i parken bakom staket, allra helst väljer du såklart en bungalow. Under dagens ljusa och varma timmar gäller det att sätta sig i bilen och försöka se så många djur som möjligt. Kameran måste ständigt vara redo.

Men det är inte bara svenskar och nordbor leda på vinterns kalla och mörka månader som vallfärdar till Sydafrika och Krugerparken. Det gör även tusentals afrikaner som av ekonomiska, politiska eller ekologiska skäl vill ta sig in i det rika Sydafrika.
– Flyktingströmmarna generellt har ökat till Sydafrika och invandringen har ökat väld­igt mycket, särskilt från Zimbabwe, förklarar Emma Algotsson som doktorerar på medborgar­deltagande i den sydafrikanska naturvården vid WITS University i Johannesburg, Sydafrika.
Emma har under flera år arbetat med flyktingfrågor i Sydafrika och just Krugerparken är en vanlig infartsväg till det förlovade landet i södra Afrikas ände. På en lång och ofta besvärlig resa är Krugerparken den sista och farligaste etappen in i Sydafrika.
– Sydafrika har totalt fått cirka 80 000 asyl­sökande efter apartheidens fall. Samtidigt kommer två till tre miljoner människor från Moçambique och Zimbabwe som inte har asylskäl. Det är egentligen det som är det stora problemet i Syd­afrika, inte de asylsökande, berättar Emma.
Emma menar att man måste försöka förstå varför dessa människor i så stor utsträckning komm­er till Sydafrika.
– Sydafrika har dragit nytta av invandrare från grannländerna och de har kommit hit under så lång tid. Dessa har varit helt beroende av inkomst­er från landets gruvindustrier för att försörja sina familjer som stannat kvar i hem­landet. Sedan har gruv­industrierna antingen dragit ner eller mekaniserat verksamheten och gjort den extra arbetskraften överflödig. Det finns många studier som visar att invandringen bidrar positivt till Sydafrikas ekonomi på grund av all arbetskraft, detta trots att de skickar stora summ­or tillbaka till sina familjer i hemländerna.

Under apartheidtiden fanns det ett högt elektriskt staket med så stark ström att man dog om man gick emot det genom hela Krugerparken. Staketet utgjorde en gräns mot kommunismen men fungerade som en gräns för både landet Sydafrika och människorna. Under lång tid gick det inte att ta sig över Krugerparken, förklarar Emma Algotsson.
Krugerparken tillhör idag Sydafrika men håller på att öppnas upp mot de angränsande länderna enligt modellen ”transfrontier”. Parken lanseras som en ”peace park”.
– Jag är ganska skeptisk till idén. Egentligen handlar det om en privatisering av parken och att kunna tjäna pengar på den, och så kallar man det för en peace park. I Zimbabwe och Moçambique finns inga definierade parkgränser som det gör i Sydafrika, och nu kommer människor kanske att bli utslängda från gränsområdet, precis som skedde i Sydafrika tidigare.
Idag har Krugerparken inte lika starkt bevakad gräns mot grannländerna som under apartheid­tiden. Men Sydafrikas sida av Krugerparken skiljer sig från de andra ländernas. I Zimbabwe och Moçambique är det inte alls lika tätbefolkat runt Krugerparken som det är i Sydafrika.
Som turist i Krugerparken är du ofta övervakad. Här handlar det om att försäkra sig om att ingen turist råkar möta något vilset lejon eller ännu värre en flodhäst. På dagarna är du visser­ligen fri att röra dig så länge du håller dig innanför bilens säkra plåtväggar men under de mörka kväll­arna och nätterna gäller det att hålla sig inuti de avspärrade byarna.
Ja, de flesta turister bor faktiskt i små byar inne i Krugerparken. Parken är så enormt stor att du inte hinner med mycket på bara en dag, ska du upptäcka hela parken från norr till söder får du sätta av åtminstone en vecka. Vill du vara rikt­igt vågad och ge dig ut på en vandring till fots i Kruger­parken så kan du följa med på en guidad tur. Turerna leds av parkvakter med lång erfarenhet och utbildning. Först går en spårare med geväret i högsta hugg och längst bak går ytter­ligare en parkvakt med gevär och ser till att ingen hamnar på efterkälken.

Många människor går till fots genom Krugerparken varje år för att ta sig in i Sydafrika. De har ingen parkvakt som guidar dem. Bakom beslutet ligger många olika skäl; flykt från fattigdom, hopp om arbetstillfällen, stöldturnéer och handelsresande. Alla riskerar de samma öde när de går genom Krugerparken.
– Det tar flera dagar att korsa Krugerparken till fots och det finns flera rapporter om flyktingar som blir uppätna av lejon eller nedtrampade av elefanter. Det är inte alls säkert att de är vana vid att vistas i bushen, det är precis lika farligt för de afrikanska flyktingarna i Krugerparken som för en vilsen svensk. Flera gånger om året får man läsa i tidningarna om människor som fått sätta livet till, berättar Emma.
Det finns de som organiserar vandringar för flyktingar eller arbetssökande genom Kruge­parken, någon kan en rutt genom parken och andra får följa med. Rutterna genom Kruger­parken används även av människor som inte har lika ädla syften.
– Rutterna genom Krugerparken har använts av kriminella. Bland annat transporteras stulna bilar och illegala droger genom Kruger ut ur land­et. Likaså har mycket vapen efter inbördeskriget i Moçambique gått genom Krugerparken in i Syd­afrika.
Förutom risken att bli attackerade av något av parkens alla rovdjur så kan man även träffa på någon av vakterna eller poliserna i parken och bli arresterad och utvisad på stående fot. Vakterna har börjat lära sig vilka rutter som är populära, men ytorna är enorma och det är omöjligt att övervaka hela parken.
– Det kommer bli ännu svårare i framtiden att få överblick, när parkgränserna utvidgas. Den nya gränsen kommer att hamna i Moçambique. Kom­mer man då kanske att stoppa flyktingar redan i Moçambique eller ska man ha passkontroller mitt i parken? Jag vet inte hur de kommer göra, säger Emma.

Asylprocessen i Sydafrika fungerar fakt­iskt relativt bra. Men det gäller bara om du lyckas ta dig in i processen och det är långt ifrån alla som gör det.
– Det kommer många flyktingar från Somalia, Eritrea och Etiopien genom Moçambique. Flykt­ingar från Rwanda och angränsande länder kommer oftast genom Zimbabwe. De här flyktingarna har rätt att söka asyl i Sydafrika, men det är inte säkert att den rätten efterlevs.
– Det beror helt på vem de träffar på först i Sydafrika. Vi vet att folk blir skickade tillbaka redan vid gränsen men det är svårt att bevisa att det verkligen händer. Är du från Moçambique ges du ofta ingen rätt att söka asyl i Sydafrika och det är enkelt att skicka tillbaka flyktingar som kommit till Sydafrika genom Moçambique, för kontroll­en över vem som kommer in över deras gräns är mycket dålig.
Om du arresteras av en vakt eller polis inne i Kruger­parken är risken stor att du blir skickad tillbaka direkt, oavsett vilket land eller vilken situa­tion du kommer ifrån.
– Här har vi ett oerhört viktigt arbete att utföra, att se till att alla har rätt att söka asyl i Sydafrika, förklarar Emma.

I Amnestys årsrapport för 2006 rapport­eras att ett antal asylsökande i Sydafrika som tröttnat på att vänta på att få sina ansökningar mottagna och behandlade tvingat sig in för att lämna sina ansökningar. Då möttes de av sparkar och slag av batonger från myndigheterna. Enligt Inrikesministeriets utredningar har dock inget onödigt våld använts och man menar att man istället ska ändra rutinerna för hur asylansök­ningar lämnas in.
– Det här är vad som väntar dem som lyckas ta sig in till Johannesburg. När jag arbetade med asylfrågor var det ett system att alla skulle stå i en lång kö och det fanns kvoter med några enstaka från varje land som behandlades varje dag. Det här saktade ner systemet väldigt mycket, berättar Emma Algotsson.
– Den första spärren är gränsen, kommer du förbi den och tar dig till en stor stad där du kan söka asyl beror det på vem som vaktar dörr­en om du verkligen får göra det. Sedan finns det princip­er att Sydafrika inte tar emot asylsökande från vissa länder, vilket strider mot de internation­ella konven­tionerna. Hela systemet bygger på en rädsla för att man ska få väldigt många flyktingar från många afrikanska länder.
De svenskar som framför allt vintertid vallfärdar till Sydafrika längtandes efter sol och värme behöver inte känna någon rädsla att fastna i gräns­kontrollerna. Men bland turisterna är medvetenheten om flyktingarnas utsatthet i Sydafrika liten. Kanske beror det på att man som turist aldrig får träffa flykt­ingarna.
– Du får egentligen aldrig någon kontakt med flykt­ingarna i Sydafrika. Du ser dem inte, de gömmer sig. Och sedan blir de arresterade, avslutar Emma.

//Daniel Nilsson (more…)

Jag kommer troligen aldrig bo vackrare än jag gjorde i Sydafrika, säger Annika Petersen. Havet, floden och de gröna backarna mötte henne när hon var framme i Östra kapprovinsen och byn Hamburg. Regionen är visserligen en av Sydafrikas fattig­aste, men turismen har en enorm potential. Den vackra naturen, fågellivet och de fantastiska förutsättningarna till fiske och paddling gör att många från städerna skaffar fritidshus i Hamburg.

För Annika Petersen ledde en skumpig bilfärd från flygplatsen i East London till den vackra ut­sikten. I ett halvår skulle hon stanna vid den, en stor skillnad mot hennes tillvaro i Malmö, där hon studerade till socionom. Praktiken inom utbild­ningen valde hon att göra i Sydafrika.
– Innan det blev klart att jag skulle åka visste jag inte särskilt mycket, berättar hon. Jag kände till att många åker på lyxiga semestrar till en skyddad och rik del av Sydafrika.
Inte långt från huset där Annika Petersen hade sin fantastiska utsikt ligger folk och dör i sängar på ett sjukhem. Många barn i byn är föräldralösa och nästan varje helg är det begravning. Alla 5000 invånare i byn Hamburg har någon närstående som är smittad av hiv eller sjuk i aids.

Annika Petersens uppgift var att hjälpa de hivsmittade att påbörja behandling. Projektet hon arbetade i startades av en läkare. Egentligen kom doktor Carol Baker till byn för att bo i ett fritidshus, men när hon såg hur stort behovet av hälsovård var kunde hon inte låta bli att engagera sig. För två år sedan betalade doktor Baker ur egen ficka för att ge mediciner till några bybor. Idag har hälsoprojektet växt och behandlar runt 130 hivsmittade. Men fortfarande är hälso­projektet beroende av välbärgade människors välvilja.
– Det är frustrerande och svårt att få långsiktig­het i arbetet när man inte vet vad det finns för resurser till nästa månad, säger Annika Petersen. När jag jobbade där förra året fick vi inga resurser från staten alls.
Pengarna kom istället från andra håll. En engelsk affärsman pumpade in pengar i hälsoprojektet och en del resurser kom från bistånds­organisationer. Visserligen har staten i Sydafrika påbörjat ett program för bromsmediciner, men det når inte ut över de skumpiga grusvägarna till de fattiga byarna.
– Bybor som de i Hamburg är helt enkelt bortglömda, säger Annika Petersen.

Mindre än 20 procent av dem som bär på hiv i Sydafrika får behandling. Siffror är visserligen alltid osäkra, för ingen vet exakt hur många som är smittade. Beräkningar från 2004 visar att runt sex miljoner människor i landet har hiv eller aids. Den långsamma utvecklingen av programmet för bromsmediciner bekymrar Världshälso­organisationen WHO.
Bristen på läkare är en förklaring till att det är svårt att få behandling. En annan är bristen på broms­mediciner. Organisationer menar också att det politiska ledarskapet i landet är lamt och president Mbeki har kritiserats för sin ovilja att erkänna att hiv kan utvecklas till aids.
Annika Petersen från Malmö uppfattade invånarna i Hamburg som öppna kring hiv och aids i jämförelse med många av landets politiker som har en mer konservativ hållning.
– Alla i byn är ju påverkade av sjukdomen, förklarar hon. Det ger en öppenhet inför den. Folk inser att något måste göras.

De sex miljoner människor som beräknas vara smittade i Sydafrika motsvarar över tio procent av landets invånare. Främst är det den fattiga svarta delen av Sydafrikas befolkning som inte får den hjälp som behövs. I byn Hamburg är arbets­lösheten hög och många invånare har problem att få ihop till sin försörjning. Fattigdomen i byn förvärrar hälsan och hivsmittan förvärrar också fattigdomen.

Redan nu märkte Annika Petersen att många i föräldragenerationen fattades.
– Många barn togs omhand av sina mostrar och fastrar eller mor- och farföräldrar.
Över en miljon barn i Sydafrika är redan för­äldralösa som en följd av aids, det beräknar FN:s organisation för aidsbekämpning, UNAIDS. Antalet väntas öka.
Arbetet med att förhindra spridandet av hiv kommer i skymundan när det finns ett akut behov och knappa resurser att behandla de som redan håller på att dö. Men Annika Petersen tycker också att många attityder behöver förändras för att man ska komma till rätta med spridandet av hiv. Bristen på jämställdhet mellan män och kvinnor är ett problem.
– Till exempel blev en kvinna lämnad, svårt sjuk och ensam med sina barn. Det var hennes man som smittat henne, men han la skulden på henne, berätt­ar hon.
Men konkreta akuta situationer med döende människor får gå före arbetet med attityder i hälsoprojektet vid Keiskammafloden.

På sjukhemmet vid havet ligger de människor som är allra sjukast. De tillhör den svarta befolk­ning som permanent bor i byarna runtomkring. På helgerna fortsätter de vita männen från städerna komma för att koppla av. Antingen tar de in på vandrarhemmet i Hamburg, slår sig ner på camp­ingen eller bor i det fritidshus de köpt. På kvällarna dricker de öl och umgås, naturen gör det lätt att slappna av. Sjukhemmet är bara en första droppe i det stora havet utanför.

//Karin Wrangborg (more…)